När hunden åldras...

När vi får hem våra nya lilla kompis så är det svårt att tro att den levnadsglada valpen någonsin kommer att bli grå runt nosen och stel i sina leder. Faktum är att fyra av tio hundar i Sverige faktiskt är ”veteraner” som är över sju år gamla.

Att hunden åldras kan vara både en berikande och en ångestfylld process. Att se hunden mogna, utvecklas och samla goda erfarenheter får oss som hundägare att må bra. Den kära vännen har ett bra liv och själva så är vi rätt nöjda med att vi kan ge hunden just detta. När hunden däremot börjar visa ålderstecknen så blir vi påminda om att hundens livstid är så mycket kortare än vår och samtidigt gör sig den egna dödligheten påmind. Att man dessutom haft så många år tillsammans gör ju att man inte riktigt kan föreställa sig livet utan sin speciella vän. Att man därtill i slutänden oftast ska behöva fatta ett beslut om när hunden inte längre kan leva ett värdigt liv, är en tung börda att bära.

Åldersförändringar på hund
Åldersförändringar hos hund äger rum vid olika åldrar beroende på hundens storlek. De största hundarna får åldersförändringar redan vid 7-8 år medan de riktigt små hundarna kanske inte visar tecken på åldrande förrän de är en bra bit över 11 år. Sedan varierar naturligtvis processen också från individ till individ.

Precis som hos alla levande varelser förändras hunden både fysiskt och mentalt med åren. Förutom eventuellt stelhet i lederna kan man ofta se att hundens beteende förändras. Hunden kanske reagerar långsammare, blir mindre självständig och har mindre ork. Det kan vara svårt att veta vad som är mentalt och vad som är fysiskt, men även hundens beteendeförändringar har en fysiologisk förklaring.

Förändringar i hjärnfunktionen
En studie visar att hjärncellernas struktur bryts ner med tiden och nervcellerna blir färre vid stigande ålder. Hundens hjärnmassa blir faktiskt mindre och hjärnan blir lättare. Som en följd av detta kommer informationen som skickas inom nervsystemet att transporteras långsammare. Till exempel färdas information från ögon och öron till hjärnan i ca 360 km/timmen på ung hund, medan hastigheten kan vara så långsam som 80 km/timmen på en gammal hund.

När vissa celler i hjärnan inte fungerar så blir hundens närminne sämre och den kan reagera långsammare. Även hundens långtidsminne kan komma att påverkas genom att nedsatt lungkapacitet och sämre elasticitet i blodkärlen leder till att hjärnan utsätts för syrebrist. Genom att öka syretillförseln till den gamla hundens hjärna, tros man markant kunna förbättra hjärnfunktionen. Följaktligen torde en frisk och aktiv hund kunna få färre senila förändringar och dessutom med ett långsammare förlopp än en hund som är sjuk eller inte aktiveras ordentligt.

Var tredje hund som fyllt elva år beräknas uppvisa något tecken på hjärnförändringar.

Fakta hämtade från Svenska kennelklubbens broschyr "Den gamla hunden" som finns att beställa hos SKK 08-795 30 00

Text: Veronica Gomes Hansson

Hundens förändring


Sinnesorganens förändring
Förutom att hjärnverksamheten blir nedsatt så försämras också de organ som ska förse hjärnan med information om omvärlden. Den åldrande hunden kan få nedsatt hörsel och hör inte höga ljud på samma sätt som i yngre år. En del gamla hundar kan tappa hörseln helt. Även synen försämras allt eftersom linsen förlorar sin elasticitet. Smaksinne och luktsinne påverkas också av stigande ålder även om just luktsinnet verkar vara det som hänger med längst.

Om hunden inte ser och hör sin omgivning till fullo och kanske inte heller kan få samma hjälp som tidigare av luktsinnet, så är det inte så konstigt att den kan bli osäker i vissa situationer. Hunden kan reagera med att visa rädsla eller aggressivitet . För den gamla åldrande hunden så blir det därför allt viktigare med ett invant levnadsmönster med ordning och reda. Hunden ska kunna känna lugn och harmoni så att den kan få den avslappnade vila som en åldrande kropp behöver.

När hunden inte riktigt känner igen sin egen kroppsfunktion är det naturligt att den söker trygghet och stabilitet i den egna flocken. Som ansvarsfull flockledare ska vi se till att hunden får just den ordnade tillvaro den behöver och även får möjlighet att slå av lite på tempot när kroppen säger ifrån.

Orken tryter
Att hunden inte orkar lika mycket som i unga dagar, beror på rent fysiska orsaker. Hundar drabbas inte av åderförkalkning på samma sätt som vi människor. Hundarna är relativt förskonade från åderfettning men får däremot andra typer av åldersrelaterade kärlförändringar som leder till en sämre blodförsörjning till hjärtat. Hos hunden brukar inte hjärtbesvären komma i attacker utan det är snarare så att den nedsatta hjärtfunktionen kroniskt försvagar hundens fysik. Därmed orkar inte hundens kropp lika mycket som den gjorde i yngre dagar.

Det oundvikliga slutet
När man väljer att låta en hund bli en del av familjen så tar man även på sig ansvaret för att se till att hunden har ett så bra liv som möjligt i alla stadier av livet. Till det ansvaret hör även att se till att hunden får en värdig avslutning på sitt liv.

Att vara medveten om hur hundens förändras på grund av ålder kan bidra till ökad förståelse för hundens behov och eventuella beteendeförändringar. Detta gör att vi på ett mer avslappnat sätt kan njuta av tiden tillsammans med den gamla hunden. Att vi vet hur hunden rent fysiskt påverkas, kan också göra att vi lättare kan förbereda oss för det oundvikliga slutet. Hur svårt det än kan vara så är det vårt ansvar och vår skyldighet som hundägare och levnadskamrat att ge hunden en smärtfri och värdig avslutning på livet.

Att fatta det svåra beslutet
När hunden inte längre har livskvalitet är det dags att fatta det avgörande beslutet. Vad detta innebär kan naturligtvis variera från hund till hund. Om hunden är svårt sjuk och inte kan botas så bör ett beslut om avlivning tas, detta torde stå klart. Att däremot avgöra när den stundvis pigga och alerta hunden, som vissa mornar knappt klarar att resa sig ur bädden för att lederna inte längre orkar med, kan vara svårare. Som djurägare vill man ju så gärna ha hunden hos sig så länge som det bara går och man lever på de stunder när hunden verkar piggare och gladare.

Vi får dock inte glömma att hunden även måste få en värdig avslutning. När hunden inte längre klarar att reglera tarm och blåsa, eller när hela bakstället ger vika under promenaden runt kvarteret, då har hunden inte längre ett värdigt liv. Ofta underlättar det att ta hjälp av en veterinär för att orka fatta ett beslut om avlivning.

Text: Veronica Gomes Hansson

Fakta hämtade från Svenska kennelklubbens broschyr "Den gamla hunden" som finns att beställa hos SKK 08-795 30 00

Att gå vidare


Avlivningen
Det allra vanligaste är att hundar avlivas med hjälp av en veterinär. Vissa veterinärer åtar sig att göra hembesök och utföra avlivningen i hemmiljö. Vissa hundägare, framför allt jägare, föredrar att låta skjuta sin jakthund. Det avgörande i valet av avlivningsmetod är vad man tror är minst oroväckande och plågsamt för hunden. Härtill måste vi även väga in vad som kommer att kännas bäst för en själv.

Om hunden avlivas med hjälp av veterinärt ingrepp så sker det genom att veterinären sprutar in en speciell avlivningsvätska direkt i blodet. Veterinären sätter oftast in en kanyl i frambenets blodkärl så att man eventuellt kan spruta in mer avlivningsvätska utan att på nytt sticka hunden. Vätskan består av narkospreparat och är i princip en överdos av sömnmedel. Hunden somnar oftast in lugnt och odramatiskt. Om hunden är orolig inför veterinärbesöket så kan man först ge den ett lugnande medel så att den inte behöver känna onödig stress.

När hunden inte längre är vid medvetande så kan det förekomma att den får reflexmässiga ryckningar eller muskelrörelser i delar av kroppen. Ibland kommer också avföring och urin från tarm och blåsa i och med det att muskulaturen slappar. Det här är ingenting som hunden är medveten om eller förknippar med obehag och det är helt naturligt. Däremot kan det som hundägare vara bra att i förväg vara medveten om att det kan förekomma.

Omhändertagande av kroppen
På de stora djursjukhusen finns det ofta kremeringsugnar att tillgå. Det finns också privata kremeringsanläggningar i landet. På många praktiker saknas dock resurserna att ta hand om den döda hunden och hundägaren måste då själv ordna med begravning av kroppen eller ombesörja att kroppen fraktas till en destruktionsanläggning. Destruktionsanläggningar finns vid sopstationer och kan nyttjas för att kremera hundar. De flesta anläggningarna har en seriös hantering av bränning av kroppar och många har utarbetade rutiner för separat kremering om man så önskar. Om hunden lämnas hos veterinären så förvaras den av hygieniska skäl i en plastsäck i kyl- eller frysrum fram till dess att den ska transporteras till destruktionsplatsen.

I Sverige finns det flera begravningsplatser för djur där man har möjlighet att gräva ner såväl hela kroppar som aska efter djuret. Det finns speciellt tillverkade kistor och urnor avsedda för djur och det finns även minneslundar för utspridning av djuraska.

Att gå vidare
För många som förlorat en hund så känns det omöjligt att genast skaffa en ny. Man känner en lojalitet mot den bortgångna hunden och känner att man aldrig kommer att få en hund som kan ersätta den gamla hunden. Man känner också att man inte återigen vill utsätta sig för den sorg det innebär att förlora en hund.

Tanken är inte heller att man ska få en hund som ”ersätter” den gamla. Varje individ är unik och det är inte meningen att den nya hunden ska ta den gamlas plats. Din gamla partner kommer för alltid att ha en unik plats i din hjärta men det hindrar inte att det finns utrymme för en ny vän som kan ge dig helt nya erfarenheter. Ett sätt att ge den gamla hundens liv en mening är ju faktiskt att använda det man lärt sig tillsammans med den hunden, för att få en bra tillvaro tillsammans med sin nya hund. Och även om sorgen inte är något man någonsin önskar sig igen, så får man inte glömma bort att den föregås av många, många år av glädjande samvaro med hunden.

Det minst smärtsamma sättet att komma över förlusten av en hund är om man redan tidigare har flera hundar. De andra hundarna kommer ju då fortfarande att kräva sin dagliga skötsel och omställningen av livsstil blir inte så stor för att en av hundarna försvinner.

Att ha hund påverkar livskvalitén positivt – det vet alla som har haft förmånen att dela sina liv med en fyrfota vän. Undersökningar visar att hälsan och välbefinnandet förbättras genom den gemenskap och därtill fysiska aktivitet som hundägandet innebär. Hur viktigt det än är att ge sorgen efter den gamla hunden utrymme att läka ut, så är det lika viktigt att låta hundägandet fortsätta vara en värdefull del av livet.

Text: Veronica Gomes Hansson

Fakta hämtade från Svenska kennelklubbens broschyr "Den gamla hunden" som finns att beställa hos SKK 08-795 30 00
 

Tillbaks>>>